De senaste dagarna har jag, i ett desperat försök att må bra, omringat mig med människor jag tycker om. De hjälpte för stunden. Jag har nämligen för första gången känt mig på riktigt psykiskt sjuk. Jag är ju sjukskriven på grund utav min ångest. Dock har jag aldrig känt mig riktigt sjuk. Förens nu.
I kanske en veckas tid har mina ensamma timmar spenderats med ångest. Röster i huvudet som skrikit åt mig om hur värdelös jag är. Hur ful, äcklig, oälskad, oönskad och dålig jag är på alla sätt och vis. Jag har haft röster i huvudet som berättat för mig att allting är mitt fel. Att allting hade varit så mycket bättre för alla i min närhet om jag bara försvann. När jag har kört bil har tankarna flugit iväg. Hur snabbt det skulle gå om jag bara svängde in i en lastbil eller i ett räcke. Och plötsligt så är jag framme vid min destination och tankarna har aldrig kommit längre än att bara vara tankar. Men de är läskiga. Så nära.
När jag föreställer mig mitt huvud så är det mörkt. Så himla mörkt. Glädje och kärlek är känslor som ligger långt borta, självhat och tomhet är det som dominerar. I alla fall i perioder. Jag vet ju om att jag älskar Henke, Cedric och alla andra minnärhet. Jag vet om att jag ÄR älskad av dem alla tillbaka. Men min hjärna vill inte riktigt ta in allt sånt. När jag hade lagt Cedric igårkväll så hamnade jag i soffan. Grät länge och kände mig hjälplös och ensam. Henke ringde och vi pratade i telefon, mellan alla hans "det löser sig, det är okej, jag älskar dig" skrek det i huvudet om hur Henke förtjänar bättre. Att jag är den där värdelösa människan som jag fått lära mig att jag är och att han hade fått det så mycket bättre utan mig.
Henke nämnde Spoven, det huset vi vill bygga i framtiden och jag kände bara "om jag nu klarar mig så länge". För just då kändes allting så långt borta och att alla våra problem hemma är mitt fel. Min trichotillomani utlöstes med ett vrål, och jag fick panik rent ut sagt. Vill inte få kala fläckar i håret. Vill inte behöva kämpa varje morgon med att dölja vad jag gjort. Men händerna rörde sig av sig självt och jag i ren panik tog tag i saxen istället. Bättre att klippa lite än att dra tänkte jag. Men så fort jag la ner saxen så kom paniken igen och hela kroppen skrek att jag skulle slita i mitt hår. Så jag klippte och klippte. Tills Henke kom hem vid tio.
Kvällen (natten) avlutades med gråt, Henke klippte mig kort, vi tog ett bad och jag färgade håret brunt. Hade aldrig klarat mig utan Henke. Idag mår jag bättre men har lärt mig många viktiga läxor genom detta. Nu ska jag ta köket lite snabbt och sen ska jag bara ta det lugn idag. Och det är okej.
Såhär ser jag nu ut! Kunde varit värre!
2 kommentar(er)
