PINGVINBARN

Henke har varit värdens underbaraste dessa två dagar. Stöttat och avlastat. Men vi har ändå lyckats få in gnabb i mellan allt. Det tär på mig. Aldrig får det vara hundra bra. Inte ens 99. Vi ligger och pendlar konstant mellan 49 och 51 - är det värt att kämpa eller ska man bara kasta in handduken? Men så plötsligt trillar man uppåt och den där handduken lägger man tryggt runt sina axlar igen innan handuken man står på rycks undan och man faller till marken.

Just nu känns allting kaos. Jag är livrädd för allting. För att jag inte ska klara av att bo ensam, att jag inte ska klara av att ha Cedric en hel vecka själv, att jag ska glömma bort mig själv, att jag ska bli lämnad, att jag ska lämna, att köra bilen själv, bara ha mig själv att luta mig mot. Listan kan göras enorm. 

"Finns det någonting du inte är rädd för?" Frågade min psykolog mig. Och jag kunde ärligt inte komma på något. För jag lever i en ständig kamp mellan att, tillexempel, veta om att man 9/10 gånger inte stöter på något problem alls med att köra bilen men det enda jag kan tänka på är den där 10e gången. Vad händer då? Hur lyckas jag undvika det? 

Svaret är ganska enkelt - stanna hemma - och är på grund av detta svaret som jag inte kommer någon vart. För jag är inte tillräckligt stark att hitta en annan lösning. Jag har fastnat i mitt mående, i ett stort vägskäl och jag vet inte om jag har kraften att göra det modiga och läskiga (men ack så nyttiga) för att kunna komma vidare. Vägen jag går på nu vet jag om bara går runt i en cirkel och jag hamnar hela tiden tillbaka till det där vägskälet. Behöver svänga åt andra hållet. 

Lägenheten är nästan klar. Är en TV-bänk och mitt skrivbord kvar, det ska vi ta till helgen. Sen är det allt skräp med men det tar vi väl på vägen tillbaka. Om jag nu vågar mig ut vill säga. Annars så ska vi fira Henkes mamma som fyller år. Är skönt att ha någonting att se fram emot i alla fall.