Allting börjar komma ikapp mig igen. Jag hade två månader nu som jag faktisk mådde bra och kände mig mindre stressad än vanligt. Men nu med kalasen som varit och allt som kretsat runt dem med städning, handling, dekorering etc etc har verkligen skadat mig.
Sen blir det inte bättre av att jag insett att lilleman börjar inskolas på måndag. Ni som känner mig vet att jag lider av ångest, panikångest och går hos psykolog. En del som triggar igång min ångest är att ta mig till ställen. Känna att jag MÅSTE iväg och inte att jag VILL iväg. Och på det så är jag livrädd för att köra av vägen vilket har skapat ännu mer ångest kring ut och åka. Och som sagt så ska lilleman skolas in på måndag. Vilket betyder att jag ska varje morgon tvinga mig upp för att köra honom till dagis och sen köra hem. Och på eftermiddagen köra och hämta honom.
Det låter inte jobbig alls i de flestas öron, är la bara att gå upp och åka iväg tycker de. Ingen big deal! Dock blir det en väldig big deal för mig när jag får en panikångest attack över det och då tror att jag håller på att dö för att jag inte kan andas. Allting blir en ond spiral som jag är mycket väl medveten om men inte kan göra så mycket åt (inte mer än det jag redan gör!). Jag är rädd för vägen och får ångest över att åka iväg. Tvingar jag iväg mig så kan jag få en panikångestattack vilket gör att jag blir rädd för att få en panikångestattack och då väljer att stanna hemma. Men nu sätter jag mig själv i en sits där jag inte bara kan välja att stanna hemma längre.
Min flyktväg blir bortsopad och jag har redan nu panik över hur allting kanske kommer att bli.
Jag är helt hundra på att lilleman klarar inskolningen underbart och att han kommer trivas på förskolan! Det känns tryggt att lämna honom där då det är människor som jag känner sen innan som jobbar där och ska ha hand om honom. Så det har ingenting med förskolan att göra utan allt handlar om min ångest. Och min rädsla.
Blir så stressad över allting att jag knappt vet hur man fungerar längre. Har slutat orka bry mig om hur huset ser ut, hur jag ser ut och om mig själv i ren allmänhet. Jag är lättirriterad, trött, slö, har huvudvärk och jag kan känna hur kroppen går in i ett försvarsmode där jag bara stänger av allting för att skydda mig själv. Allt detta är jag medveten om tack vare min psykolog men jag är inte tillräckligt stark att bara "rycka upp mig".
Svamligt inlägg, tråkigt inlägg. Men jag vill vara öppen och ärlig i bloggen och visa er vem jag är. Och detta är en del av mig.
Jag älskar er, glöm aldrig det! Hur stressad jag än är och hur dåligt jag än mår så är ni mina största kärlekar i livet ❤ tack för att du lyssnade och för att du finns för mig Henke, vet inte vart jag hade varit utan dig ❤
0 kommentar(er)
